Spelproblem drabbar fler än individen – ett anhörigperspektiv

Spelproblem är inte en individuell sak. Det drabbar många fler än den beroende, inte minst de närmast anhöriga. Jag är övertygad om att jag kan använda min bakgrund och mina erfarenheter för att hjälpa andra och jag tror att jag är på rätt plats för att göra det. Anhöriga blir ofta väldigt lidande, men glöms lätt bort. Därför tänkte jag dela med mig av min bakgrund som spelberoende men med fokus på anhörigperspektivet här i bloggen.

När jag spelade var jag helt övertygad om att mitt spelande var min ensak, mitt privata nöje och att det inte påverkade någon annan. Jag spelade när jag kände att jag hade tid över och för mina egna pengar. Var jag ensam hemma kunde jag spela flera timmar i sträck. Var jag med andra spelade jag när jag var på toaletten, medan jag lagade mat, under reklampauser på tv och alla tillfällen jag hade en minuts dödtid. Stunderna jag inte spelade spenderade jag med att tänka på och planera redan lagda eller kommande spel. Det var min tid, mina pengar, mitt nöje.

Vad jag inte såg inifrån min bubbla var hur mycket mitt spelande faktiskt gick ut över de som stod mig nära. Jag valde att stanna hemma i stället för att träffa vänner, att sjukskriva mig i stället för att jobba, låtsas sova i stället för att vara med min sambo och att jaga bonusspel i stället för att leka med min dotter. Fysiskt var jag där, men mentalt var jag någon helt annanstans.

Jag mådde otroligt dåligt psykiskt. Jag var frånvarande, trött och irriterad. Jag upplevde inte att det var spelandet som var problemet utan skyllde på jobbet. Jag vantrivdes och att spela blev ett sätt för mig att hantera tristessen och mina känslor. Min familj märkte naturligtvis att jag mådde dåligt och jag sökte hjälp hos både vårdcentral och företagshälsa. Jag fick träffa en terapeut och vi pratade om alkohol- och drogvanor, motion, jobbet, vision för framtid och minnen från barndomen. Men jag fick aldrig frågor om mitt spelande. Så jag sa aldrig något om det. Jag fick antidepressiv medicin utskriven, men förstod inte ens själv att den aldrig skulle göra mig frisk. Vi behandlade nämligen bara de synliga symptomen på en sjukdom som varken jag eller vården kände till.

Genom hela den här perioden kämpade min sambo för att förstå och försöka hjälpa mig att må bättre. Hon hade samtidigt en egen fight att utkämpa med ett allvarligt utmattningssyndrom. Hon slog ändå knut på sig själv för att finnas där för mig. Trots det kunde jag inte förmå mig själv att berätta varför jag egentligen mådde dåligt. Jag inser idag att jag tog henne för givet.

Det var först efter tre veckors maniskt spelande, där jag tog flera lån och krediter, som jag till slut kraschade och berättade för Jessica om mitt spelmissbruk. Vi sökte oss båda till Spelberoendes Förening i Göteborg där vi påbörjade en lång process av tillfrisknande. För mig var det en otrolig lättnad att berätta och få kasta av mig en tung ryggsäck av lögner och hemligheter. Men för Jessica, som fick ta emot ryggsäcken, slogs tillvaron i spillror.

Sista tiden innan kraschen kändes vårt förhållande som en lögn för henne och hon har vid flera tillfällen sagt hon upplever det som att jag varit otrogen. När vi varit på semester, ätit middag, umgåtts eller varit intima tillsammans är det inte henne jag tänkt på utan mina tankar har hela tiden varit på spelet. Hon beskriver det som att hennes fötter sveptes undan och allt hon trott varit stabilt var nu extremt osäkert. Nu var det i stället hon som tänkte på spel oavbrutet. Det var hon som inte kunde sova och oroade sig för hur vi skulle klara oss ekonomiskt. Det gick så långt att hon gjorde fel i sin roll som sjuksköterska, fick avbryta sin arbetsträning och blev sjukskriven på heltid. Allt på grund av mitt spelande. Det som jag trott var min ensak och inte rörde någon annan.

Anhöriga glöms nästan alltid bort när vi pratar om spelproblem, men rapporter från Folkhälsomyndigheten visar att var tionde 16–84-åring har någon i sin närhet som har eller har haft spelproblem det senaste året och att var tredje person som kontaktar familjerådgivningen har spelproblem i sitt liv.

Jag har fått många frågor om varför jag jobbar för ett spelbolag med tanke på min historik och mina erfarenheter. Det är kanske oväntat att jag, som både har haft egna problem med spel och har arbetat aktivt mot spelmissbruk, började arbeta för Svenska Spel ifjol. Men jag känner att det här är en plats där jag faktiskt kan bidra och göra skillnad. Det motiverar mig.

Jag har tidigare fokuserat mitt arbete på vård och stöd för personer som redan har passerat gränsen för skadligt spelande. Nu finns det en annan målgrupp som jag också tycker är väldigt viktig – att skydda och stötta ”gröna kunder” från att någonsin hamna i ett överdrivet spelbeteende. De flesta som spelar gör det för nöjes skull, och så vill vi att det ska förbli. Därför är det så viktigt att vi arbetar preventivt och proaktivt med att så tidigt som möjligt nå de kunder som visar tecken på ökad risk. Då kan vi förhoppningsvis bryta ett riskfyllt spelmönster innan kunden utvecklar allvarliga problem. Det är ett väldigt viktigt arbete att gröna kunder ska förbli gröna, såväl för individerna som deras anhöriga. Och faktiskt för samhället som helhet.

DANIEL HARRE
Spelansvarsspecialist, Svenska Spel

 

Tips! Svenska Spels oberoende forskningsråd beviljar årligen medel till relevanta forskningsprojekt. I år var ett av projekten som fick ta del av de 5,9 miljoner kronorna Kristina Sundqvist vid Stockholms universitet. Hon ska studera anhörigperspektivet för att identifiera vilka grupper av närstående som är mest utsatta och hur de kan få bättre stöd. Läs mer här: Svenska Spels oberoende forskningsråd beviljar 5,9 miljoner kronor till sju spännande projekt