Sluta underlätta för småfifflarna

Fusk i matcher på lägre nivåer är svårt att komma åt på grund av bristande kontrollmöjligheter. Därför behöver man få bort själva incitamentet för att fuska. Spelbolag bör inte erbjuda spel på dessa nivåer eller på enskilda matchhändelser som är särskilt lätta att manipulera, t ex vem som tar första hörnan.

Branschföreningen för Onlinespel, BOS, representerar 18 av de spelbolag som idag saknar licens att verka i Sverige, något som säkerligen ändras i kommande spelreglering. Därför anar jag att BOS redan nu har skäl att fundera över företagskulturen hos medlemsbolagen och den tuffa avvägningen mellan vinstmaximering och ansvarstagande.

I förra veckan skickade BOS in en skrivning om matchfixning till spelutredaren Håkan Hallstedt. Jag vill direkt uttrycka min glädje över att vi delar vissa självklara utgångspunkter. BOS generalsekreterare Gustaf Hoffstedt skriver bland annat att man stödjer en kriminalisering av matchfixning och föreslår att en framtida tillsynsmyndighet för spelbranschen bör inrätta en särskild enhet för att ”ta emot, bearbeta och undersöka all information och vid behov kontakta rättsvårdande myndigheter”. Det är ett gott initiativ!

Emellertid ägnas halva skrivelsen åt att förklara varför det är en dålig idé att införa förbud mot vadslagning i lägre divisioner eller enskilda matchhändelser som t ex vem som tar första hörnan, antal inkast etc. Hoffstedt skriver att ”fixade matcher härrör huvudsakligen från spel på matcher med hög profil”.

Det är självklart så att det är lättare att upptäcka manipulation i matcher på högre nivåer – vilket är exakt varför man bör undvika att erbjuda spel på matcher där kontrollen är milt uttryckt bristfällig.

Om BOS väljer att bortse från logiken, så kanske de ändå har intresse av vad idrottsutövarna själva har att säga om saken? I så fall rekommenderar jag Brottsförebyggande Rådets rapport om Matchfixning från i fjol.

Redan i rapportens inledning definierar BRÅ en specifik underkategori av matchfixare – solofixaren:

”Förutsättningen för denna typ/- – -/är att det finns vadslagning om matchhändelser som någorlunda enkelt kan påverkas av en enskild idrottare, ledare eller funktionär. I första hand handlar det om enskilda matchhändelser såsom hörnor eller kort i en fotbollsmatch./- – -/Allt som krävs i dessa fall är att solofixaren kan satsa pengar på den påverkbara aspekten av matchen. Den typ av fusk som solofixaren kan ägna sig åt är svårt att belägga, bland annat eftersom det typiskt sett inte ger stora avtryck varken på spelmarknaden eller på själva matchen.”

En av de intervjuade fotbollsspelarna i BRÅ-studien berättar anonymt om en tidigare lagkamrat som var ”speltorsk” och spelade på hörnor i egen match. ”Det enda han gjorde var att springa upp och försöka fixa hörnor, sen skröt han om det i omklädningsrummet efter matchen.” 

En annan intervjuad spelare berättar om en före detta lagkamrat som ”alltid drog på sig en massa onödiga kort”. Inget av dessa fall rapporterades vidare. Det tyder enligt BRÅ på att det kan finnas ”ett mörkertal gällande det småskaliga fixandet.”

BOS bagatelliserar detta. De menar att ”det råder mycket låga tak för vilka belopp som accepteras” vid spel på lägre divisioner. Men att gränserna är relativt låga enligt BOS sätt att se det, hjälper knappast. BRÅ konstaterar krasst att i de lägre divisionerna är varje slant viktig. ”Många av idrottsutövarna, i alla fall de som spelar i division 2 och neråt, berättar om låga löner och extraarbete för att få ekonomin att gå ihop./- – -/Snacket om vadslagning i omklädningsrum och på spelarbussar har också ’exploderat’, det är de intervjuade personerna i stort sett ense om.”

Det här är den verklighet som BOS av någon anledning inte vill diskutera. Man tycks ha en sådan beröringsskräck för frågan att man inte ens vill ge Brottsförebyggande Rådet möjlighet att titta närmare: I förordet nämner BRÅ att man har kontaktat ”sju av de större internationella spelbolagen som upptar svensk idrott i sin vadslagning med en förfrågan om att få ta del av deras material om manipulerade matcher. Inget av bolagen har emellertid bidragit med material.”

Jag utgår från att flera av de tillfrågade spelbolagen hör till medlemmarna i BOS. Varför tackade man nej till en genomlysning? Vad var man rädda för att Brottsförebyggande Rådet skulle se?

Spel i lägre divisioner och på enskilda matchhändelser är mycket svåra att kontrollera. Därför lockar de till småskalig matchfixning. Och därför är det så svårt att förstå skygglappsbeteendet hos BOS.

I ett tidigare debattinlägg har Gustav Hoffstedt beskyllt mig och Svenska Spel för hyckleri och menat att vi skulle ha kommersiella skäl att önska ett större ansvarstagande från BOS: ”Det som inte Svenska Spel är bra på ska heller ingen annan få ägna sig åt”.

Det är en konspirationsteori som blundar för det faktum att svensk idrott – Riksidrottsförbundet, Svenska Fotbollförbundet och Svensk Basket – nyligen gått ut och vädjat om samma restriktioner för att skydda sporten.

Om Svenska Spel hade satt intäkterna i första hand, så skulle vi knappast heller ha infört den obligatoriska registrering av spel som genomfördes för två år sedan – inte minst för att bättre komma åt problemen med matchfixning. Det ledde till ett intäktstapp på ca 800 miljoner kr, något vi var mycket väl medvetna om skulle inträffa och helt enligt plan.

Är det pengarna det handlar om för BOS? Kan det verkligen vara så livsviktigt för Maltabolagen att få in de här slantarna från spel på lägre divisioner, trots att svensk idrott flaggat för hur det skadar sportens trovärdighet?

Eller handlar det bara om att det är svårt att bryta en företagskultur där vinstmaximering väger tyngre än ansvar? Inför en framtida licensmarknad hoppas jag att BOS kan lägga prestigen åt sidan, tänka i nya banor och börja diskutera de här frågorna mer förutsättningslöst.

Om man är rädd att förlora intäkter på kort sikt, så vill jag gärna citera Gustaf Hoffstedts egna ord i skrivelsen: ”Blotta misstanken om fusk dödar inte enbart intresset för sporten, utan även intresset för att spela på den.”

På längre sikt är jag helt övertygad om att alla vinner på ett genuint ansvarstagande – både idrotten, kunderna och spelbolagen.

LENNART KÄLL
vd, Svenska Spel