Lisa Skeppstedt, journalist på Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad, tilldelades i samband med Idrottsgalan 2019 ett stipendium på 20 000 kronor från Svenska Spel och Svenska Sportjournalistförbundet. Syftet var att åka till kroatiska Vukovar, en stad som drabbades hårt av kriget i början av 1990-talet och där krigets spänningar fortfarande sitter kvar, och försöka beskriva vilken roll idrotten har i detta.

– Jag vill veta hur idrotten påverkas och hur idrotten förenar. Eftersom extrema åsikter breder ut sig i Sverige tror jag att vi behöver värna om det som idrotten står för. I Vukovar finns säkert både bra och dåliga exempel som vi kan lära av, sa Lisa Skeppstedt i samband med stipendieutdelningen.

Resan mynnade ut i reportaget ”I Vukovar kan kroaterna inte förlåta”.

Tiden har stått still – utom på idrottsarenan
Text: Lisa Skeppsted, Foto: Denis Ilecic

Vi är åtta personer som har trängt ihop oss runt en laptop. På skärmen intervjuas en förtvivlad man. Hans hus har bombats sönder under natten. Tack vare att mannen och hans fru sov i vardagsrummet kunde de grävas ut levande. ”Jag önskar att någon gör såhär mot dem”, säger mannen desperat i intervjun.

Mitt emot mig sitter han och torkar bort en tår från kinden. Ögonen är blanka. För 28 år sedan var han nära att dö i kriget. En reporter kom på morgonen och intervjuade honom eftersom det var en av de första bomberna som slog ner i Vukovar.

Mannens son och barnbarn hann fly innan den där bomben. De växte upp i Sverige och blev mina vänner. De har spelat instrument i den kommunala musikskolan, tagit studielån, ställt sig i bostadskö, sparat pengar och köpt lägenhet i Stockholm.

Men vilka hade de varit om de växt upp i Vukovar? Där många är inomhus på vardagarna och tittar på sin tjockteve. Där luftkonditionering är sällsynt, fast att det på sommaren ofta är en bra bit över trettio grader. Där tiden har stått still.

När man bor i Sverige går det inte att förstå vad krig gör med ett samhälle. Men när man ser människorna i ögonen hajar man till. Hopplösheten, trots att kriget var för så länge sen, är påtaglig. Det syns också en maktlöshet över sin egen situation, och osäkerhet kring hur man ska agera.

Det här är inte så enkelt som vi tror. Det är inte bara att förlåta. I Vukovar är det som att syret har försvunnit. Många ursäktar sig och har slutat drömma.

Men på idrottsarenorna syns något annat.

Där finns glöden i ögonen. Där tänker man inte, man bara gör.

Tennisbanan och fotbollsplanen ser ju likadana ut som innan kriget. Idrott är en väg framåt, jobbar man hårt kan man lyckas. Det har Kroatien visat så många gånger.

Jag tror att idrotten spelar en viktigare roll i Vukovar än vad många förstår. På arenan får barn och ungdomar möjlighet att vara tillsammans utan att bli påminda om etnicitet. Det är ingen som med automatik bär på en skuld gentemot någon annan.

Samhället har låst sig och det finns ingen vilja att ta sig vidare, men på fotbollsplanen vet man att samarbete är nödvändigt för att vinna matchen.