Sportjournalisten Per Sandberg åkte till Krim för att undersöka hur fotbollen har påverkats av den ryska annekteringen. Läs det unika reportaget som blev möjligt genom att Per tilldelades Lars-Gunnar Björklunds stora stipendium 2018 från Svenska Spel och Svenska Sportjournalistförbundet:

Fotboll utan land

Text och bild: Per Sandberg

Krimkrisen 2014 skickade Europa mot ett nytt Kallt krig. För fotbollen på halvön innebar det starten på en total isolering. PT åkte till en halvö med speciell status i fotbollsvärlden. Resultatet blev ett världsunikt reportage.

Krim – en halvö med runt 2,5 miljoner invånare och sedan Ukrainas frigörelse från Sovjet en ständig representant i landets fotbollselit.

Tavrija Simferopol vann 1992 den första ukrainska högsta ligan efter Sovjets förfall. Sedan dess hade den inledande säsongens mästerskapsseger aldrig upprepats. Något mer kvalspel till Champions League likt mot Shelbourne FC säsongen efter hade det inte heller blivit. Men Krims mest framgångsrika klubb hade heller aldrig åkt ur den högsta ligan. Ett par segermatcher i Intertotocupen 2001 och 2008 utgjorde senaste framgångarna.

Tusentals åskådare sökte sig varje hemmamatch till Lokomotivstadion med sin kapacitet på 19 978 åskådare. Stormatcherna mot Dynamo Kiev och Shakhtar Donetsk var höjdpunkter på säsongen för en klubb som upplevt bättre tider, men som ändå klamrade sig kvar i toppskiktet av landets fotboll.

När jag sex år efter mitt första besök intar min plats på VIP-läkaren för att se mötet mellan Tavrija Simferopol och FK Sevastopol, två klubbar som så sent som 2014 spelade i högsta ligan, är inget som förut.

Simferopol har tillfälligt flyttat från Lokomotivstadion som renoveras. Publikkapaciteten ska bestå, men nya sittplatser monteras, planen läggas om och få uppvärmning, friidrottsbanorna bytas ut.

Under storhetstiden på 70-80-talet när Ukraina tillhörde Sovjet var den ofta mer än fylld.

– Trots den egentliga publikkapaciteten kunde över 20 000, ibland till och med 30 000 åskådare komma för att se de största matcherna, säger Alexander Gaydash som själv spelade då.

Den målfarlige anfallaren har gjort flest mål i Simferopols historia: 103. Det flesta inför betydligt större publik än den som den här augustidagen 2018 har bänkat sig inför det alla här beskriver som Krims största rivalmöte.

Vi befinner oss på reservarenan Fiolent från 1958 i centrala Simferopol. En huvudläktare i betong med plats för drygt 2000 åskådare längs ena långsidan. Slitna bleka röda löparbanor löper runt gräsplanen på arenan som omgärdas av flera höghus av sovjetiskt snitt.

Kön till det enda publikinsläppet är bara fem meter lång.

Vid entrén har 19 poliser, varav två kvinnor placerats för att hålla ordningen. Tre har fått uppgiften att granska alla medhavda väskor och lukta på flaskor så ingen har alkohol med sig. Övriga 16 poliser står innanför eller utanför grindarna i små grupper småpratar, gäspar eller stirrar i mobiltelefonen. Det känns inte som att någon förväntar sig bråk.

När matchen en halvtimme senare blåses igång har 1800 åskådare bänkat sig. Målnätet på ena sidan har fyra maskor som är sönder och aldrig lagade. Ett hårt skott riskerar att borra sig igenom.
Den klubb som vid toppmatcherna för fyra år sedan fyllde en flera gånger så stor arena, har nu problem att få folk att komma till säsongens hemmapremiär. Det mot största rivalen dessutom. Till saken hör också att inträdet är gratis och att Simferopol vann premiären borta mot Kertch med 2–1.

– Vi prioriterar verkligen att försöka locka tillbaka folk till våra matcher. Vi behöver öka intresset, det är inte alls som förut, säger Sergey Borodkin president för Tavrija Simferopol.

Titeln står på hans visitkort. Men om den stämmer med verkligheten beror på vem du frågar. För fyra år sedan tog ägaren beslutet att flytta hela klubben till Kherson i Ukraina. I dag finns därmed två lag som gör anspråk på att vara Tavrija Simferopol. En i Simferopol på Krim. Den andra några timmars bilfärd norrut i Kherson.

– Vi är riktiga Tavrija för klubben har alltid tidigare, är nu och kommer alltid att vara stationerad i Simferopol, säger Sergey Borodkin med bestämdhet i blicken.
En gammal Champions League-klubb som två gör anspråk på. En liga avstängd från övriga världen. Hur kunde fotbollen på Krim hamna här? Vi får söka oss några år tillbaka i tiden.

I grunden är det inte fotbollen som drivit på förändringen – det är omvärlden och sporten har åkt med.

Uttrycket att politik och idrott inte hör ihop har aldrig känts så platt och felaktigt som under mitt besök på halvön.

Få idrottsrörelser i världen har på senare år påverkats lika starkt av internationell politik som den på Krim.

Det handlar om beslut tagna på högsta nivå av världens främsta ledare: Vladimir Putin, Barack Obama, Angela Merkel och för den delen Margot Wallström. Deras agerande har utgått från andra agendor än idrottens, men dess konsekvenser har lagt sin hand över idrottslivet på Krim och styr helt dess förutsättningar.

Själv kände jag i juni 2012 av det som skulle bli starten på allt.

Jag visste bara inte om det då.

Under EM 2012 var vi tiotusentals svenskar som intog Kiev. Vi stöttade vårt landslag, sjöng, drack, dansade och integrerade oss med människorna i omgivningen.
Ukrainare. Tråkiga, bittra, introverta. Så såg mina fördomar ut. Jag hade totalt fel.

Många var glada, nyfikna och öppna inför de galna svenskarna som dag efter dag intog Majdan och sjöng om bollen som skulle in i mål.

Ämnet bland oss kom ofta in på politik. I Sverige rapporterade medierna nästan dagligen om oppositionspolitikern Julia Tymosjenko som misstänktes för korruption och var fängslad. En frihetskämpe för folket eller korrupt politiker inte bättre än någon annan?

Det var mer än en gång som jag bollade över frågan till folket på gatan. Alla som jag frågade hade en tydlig åsikt. Flera gånger blev vi också avbrutna av andra som hörde samtalet och lade sig.
Åsikterna kring Tymosjenko gick kraftigt isär. Det fanns en tydlig spänning. Politik var inte som i Sverige något som mest diskuterades i fikarummen på arbetsplatserna, hemmavid eller med polarna. I Kiev gjorde främlingar på gatan det med varandra.

En dröm var tydlig hos många. Den om bättre ekonomiska möjligheter, ett närmande till övriga Europa och att komma bort från korruptionen i landets toppskick.

För många ukrainare framstod vi svenskar och andra supportrar under EM som fria med möjligheten att leva det liv vi ville. Vi kom från en del av Europa utan gränser till ett utanför Schengenmuren.

Känslan av utanförskap kan driva på processer mot förändring. Jag utesluter inte att EM var en del i det.

Ett drygt år efter att de svenska fansen lämnat Kiev hade kravet på förändring vuxit sig allt starkare.

När Ukrainas president Viktor Janukovytj i november 2013 plötsligt valde att pausa det samarbets- och frihandelsavtal som landet var på väg att signera med EU växte det folkliga missnöjet explosionsartat och utmynnade i demonstrationer på Majdan i hjärtat av Kiev.

På olika sätt försökte EU och Ryssland att locka Ukraina till sig.

Landet med runt 45 miljoner invånare och sitt viktiga strategiska läge mellan övriga Europa och Ryssland blev en bricka i det världspolitiska spelet mellan USA och EU på ena sidan och Ryssland på den andra.

Folket i Ukraina var splittrat. Samtidigt ökade protesterna i Kiev mot Janukovytj under flera månader.

Utanför parlamentet samlades tusentals människor som krävde förändring och ett närmande till EU.

De som demonstrerade utgjorde en brokig skara. Här fanns den politiska oppositionens hela spektrum. Från Julia Tymosjenkos Fäderneslandsförbundet, vidare till UDAR, med tungviktsvärldsmästaren i boxning Vitalji Klytjko som ledare, till uttryckligt judefientliga Svoboda. Demonstrationerna lockade även vanliga partilösa människor som helt enkelt hade fått nog av korruptionen och svag ekonomisk utveckling. De ville omedelbart ha en förändring.

Det protesterades på fler platser i landet. Framförallt bland den ukrainskspråkiga befolkningen där många ville samarbeta med EU.

Samtidigt fanns det folk som tyckte annorlunda.

Ukraina var en del av Sovjet när muren föll. Miljontals människor i landet är ryssar och har språket som sitt modersmål.

I östra Ukraina och på Krim utgör de en majoritet och många där var inte heller intresserade av någon revolution.

Demonstrationerna i Kiev övergick i våld. Polisen öppnade eld. Flera personer dödades, mångdubbelt fler skadades. Men protesterna gav resultat. Presidenten avsattes av parlamentet i februari 2014. Regeringsbyggnaderna stormades. En brokig koalition av människor skulle plötsligt styra landet.
EU och USA jublade. Ryssland dundrade.

På Krim och i östra delen av Ukraina blev stora delar av den ryska befolkningen uppriven och orolig.

De hade inte bett om någon revolution. När den nya regeringen pratade om att begränsa det ryska inflytandet, liksom möjligheten att använda ryska som officiellt språk ökade rädslan bland den rysktalande delen av befolkningen.

I regioner som Donetsk och Luhansk bröt inbördeskrig ut. Separatister med förmodat dolt stöd av Ryssland hamnade i väpnad konflikt med den nya ukrainska regeringen.

På Krim intog plötsligt uniformsklädda män utan gradbeteckning med militära vapen flygplatsen i Simferopol.

De spred sig sedan ut över hela halvön.

Ingen sa vilka de var. Alla förstod.

Den ukrainska militären fick order om reträtt och backade.

Den väpnade konflikten undveks.

Snart gick Ryssland också ut med att det var deras militär som ingripit.

President Vladimir Putin uttalade sig.

– Vi gör det här för att skydda den rysktalande befolkningen på Krim.

Mitt i det här stod en blivande svensk VM-spelare.

Gustav Svensson gjorde sin första säsong i Tavrija Simferopol när han och alla andra utlänningar i laget och ligan tvingades fly från Krim i samband med Rysslands maktövertagande.
Aftonbladet fick tag på honom via telefon.

Är du rädd?
– Ja, lite grand. Det är oroligt och panikartat framförallt. Sedan vet jag inte hur vägarna kommer att se ut. Vi ska ta buss härifrån, jag vet inte om vägarna är säkra. Det återstår att se, vi får hoppas att det är lugnt, sa Svensson.

Drygt fyra år senare stiger jag in på Krims fotbollsförbund.

Den lilla byggnaden i centrala Simferopol var tidigare ett gym. Sedan blev det en frisörsalong. Numera har tegelhuset officiellt status som högkvarter för Krims fotbollsförbund som i sin tur har ”speciell status” som Uefa väljer att uttrycka det.

I receptionen står en yngre dam bakom desken. Några flaggor med symbolen för Krims fotbollsförbund avslöjar att vi kommit rätt.

Presschefen Andrey Chernyi tar emot oss. Han pratar ingen engelska men pekar på att vi ska ta spiraltrappen upp.

Efter några steg på övervåningen är vi framme.

Presidenten Iurii Vetokha öppnar dörren när vi knackar på och sträcker genast fram en handfast näve.

Han ber oss sitta ner i fåtöljerna vid ett mötesbord i mitten av rummet. Runt om på hyllorna finns pokaler av varierande storlekar. Bilder på fotbollspotentater av regional och internationella karaktär pryder väggarna. På en skakar Vladimir Putin hand med FIFA:s ordförande Gianni Infantino.

Det är enda tecknet på politik vi ser här. Inga ukrainska eller ryska flaggor syns till.

– Uefa är väldigt mån om att fotbollen ska leva vidare på Krim. Men vi får inte tillhöra eller samarbeta med varken Ukraina eller Ryssland. I februari 2015 beslutade Uefa att vi har en speciell status. Vi kan göra allt inom fotbollen på Krim, men inte delta i spel utanför, säger Iurii Vetokha från sin framåtlutande position i snurrstolen vid bordets ena hörn.

I praktiken innebär det en isolerad status.

Halvöns 128 lag, från barn upp till äldsta spelare, får bara utöva sin fotboll inom regionen.

Att delta i liga- eller cupspel utomlands är helt uteslutet.

– Uefa säger att de inte kan gå in och ta ställning när två länder är i konflikt. Deras fokus är att fotbollen ska finnas även hos oss.

Den politiska situationen styr helt förutsättningar. När Krimkrisen orsakade havererade relationer mellan öst och väst införde EU och USA sanktioner mot Ryssland och Krim som straff.
I praktiken innebär det att inga ekonomiska eller andra sorters samarbeten med en stor del av världens länder är tillåtna.

McDonalds, Jysk och flera andra kedjor tvingades lämna halvön. Det gjorde de utländska fotbollsproffsen också.

När jag några dagar tidigare landat på flygplatsen är det efter inrikesflyg från Moskva.

Resan tar runt en halvtimme längre än den gjorde före den 17 juli 2014. Då sköt ukrainska separatister ner ett flygplan på väg från Amsterdam till Kuala Lumpur. Samtliga 298 ombord miste livet.

Den internationella haverikommissionen kom fram till att planet träffats av en Buk-misil, med ursprung i den ryska militären. EU rasade, Ryssland nekade. Följden blev att alla flygbolag drog om sina rutter och numera undviker de allra ostligaste delarna av Ukraina. Samma gäller flygen från Moskva som inte tar den tidigare genvägen utan håller sig inom ryskt luftrum.

Simferopols nya internationella flygplats blev klar 2018, men bär inte sitt namn.

De enda kommunikationerna till och från Krim går via Ryssland. Den internationella flygtrafiken stängdes i och med det världsomfattande fördömandet av annekteringen.

Det luktar målarfärg när vi kliver in i byggnaden och vandrar genom de över 100 meter långa och drygt tio meter breda gångarna som förutom passagerarna från vårt plan är helt ödsliga.

När jag första gången åkte hit var det ett litet slitet bagageband som resenärerna fick samlas i fyrdubbla led runt för att försöka spana efter sin packning. Nu är bagagebanden totalt två kilometer långa och kan inte vara mer än några veckor gammalt. Trots att vi anlänt med en Airbus A330-300 med några hundra passagerare är det inte ens nära någon trängsel. På skärmarna i ankomsthallen står bara ett plan noterat. Det är vårt.

Jag slår på telefonen trots att jag vet att det är lönlöst.

Som väntat.

Ingen täckning.

Inga svenska simkort fungerar. Att ta ut pengar är lika hopplöst. Bankomaten spottar bara ut kortet. Den med bank inom EU som inte har tagit ut kontanter i förväg får problem. Å andra sidan är vi inte särskilt många utlänningar som kommer hit.

Det svenska utrikesdepartementet avråder sedan Rysslands maktövertagande från alla resor till Krim. Den som åker får göra det på egen risk. Sveriges möjligheter att bistå landsmän på plats på halvön är mycket små.

Budskapet är tydligt.

Åk inte hit.

För befolkningen har Rysslands annektering av halvön fått stora konsekvenser.

Sedan tidigare var en klar majoritet av invånarna av rysk härkomst och identifierade sig som sådana. Direkt efter övertagandet utlystes ett val kontrollerat av Ryssland. Medborgarna fick rösta och den 16 mars 2014 sade sig 96,77 procent vilja tillhöra Ryssland, något landet tryckt på många gånger för att legitimera det som skedde. Kritiken från västvärlden har varit enorm och valfusk den utbredda åsikten.

Delar av den muslimska befolkningen, krimtatarerna har känt sig förföljda och hotade. Vissa har valt att lämna Krim för Ukraina. Andra är kvar. Hur många är omöjligt att svara på.
När Jamala, själv krimtatar som valt att lämna halvön, vann Eurovision Song Contest i Stockholm 2016 tillägnade hon segern till sitt folk och riktade svidande kritik mot Ryssland och menade att hennes familj som var kvar utsattes för trakasserier.

För befolkningen har övergången från ett land till ett annat inneburit stora förändringar:

Ny valuta och tidszon. Andra lagar och förändrad byråkrati.

Efter fyra år har ändå den normala vardagen återvänt åtminstone för de som ser Ryssland som sitt land.

Krims fotbollsförbund CFU försöker hålla sig neutralt när hela världen har åsikter.

– Uefa säger att vi inte tillhör Ryssland och inte heller Ukraina. Vi är Krim och ska också ha fotbollsverksamhet, säger Iurii Vetokha.

Mötena med Europas högsta fotbollsorgan har alltid fått ske på neutral ort, ofta i Schweiz.

– Vi fick tre år på oss att utveckla fotbollen med stöd av Uefa, sedan ska vi se hur det har gått och sätta en ny plan. Det har gått tre år, så det är dags nu, mötet kommer att bli snart, men vi har ännu inte fått bekräftat när eller var det blir.

Situationen gör att Krim inför varje större beslut måste kontakta Uefa för att få sitt godkännande. Så var det också när Ryssland erbjöd en miljon euro till utvecklingen av fotbollen på halvön.

– Vi vände oss till Uefa som sa ja under förutsättning att Ryssland inte fick bestämma vad pengarna skulle gå till. Istället kom vi överens med Uefa om hur de skulle användas. Trettio procent gick till att bygga en fotbollsstruktur likt en pyramid med positioner som president och generalsekreterare i toppen. I övrigt fanns krav på att fotbollen på hela Krim skulle få ta del av pengarna och att samtliga åtta klubbar skulle vara involverade. Utvecklingen av barnfotbollen var också ett krav. Där har vi också lyckats, antalet lag har stigit för varje år och är nu uppe i 128. Fotbollen växer. Förut hade vi fyra representationslag på herrsidan, nu är det åtta och tolv-fjorton som är intresserade men inte riktigt är där än, säger Vetokha och fortsätter:

– Vi måste erkänna att kvalitén är sämre i dag. Tidigare hade Simferopol och Sevastopol lag i högsta ligan, men då inte toppen finns nu så har vi en bättre bredd istället. Det är en utveckling även om inte på samma sätt som tidigare.Just nu håller vi på att utveckla våra fotbollsplaner. År 2020 ska vi ha åtta arenor på Krim.

När Ryssland tågade in innebar det slutet på spel i Ukrainas högsta liga för Tavrija Simferopol och FK Sevastopol. Istället hoppade lagen tillsammans med Yalta in i den ryska ligans andradivision 2014/2015.

Det gillade inte Ukraina som protesterade. Uefa biföll. I februari 2015 höll Gianni Infantino en presskonferens där han fastslog att Krim fick speciell status och att lag därifrån inte tillåts ha samröre med övriga fotbollsvärlden. Kort och gott. Krim fick starta en egen liga.

Den har hunnit spela tre år och består av åtta lag.

Iurii Vetokha slår ut med armarna och ler snett.

– Det gör det svårt för oss att veta vilken kvalité våra lag håller. Vi har inte möjligheten att mäta oss med omvärlden. Vi kan inte känna om vi blir bättre. Det är ett stort problem för oss. Våra domare eller tränare har inte heller chansen att åka till Ryssland eller Ukraina och fortbilda sig. I framtiden hoppas vi att det ändrar sig för det här begränsar utvecklingen.
Ukraina ser Krim som stulen mark. Det innebär att alla som besöker området riskerar att ses som brottslingar.

– Vi har personer från Uefa som inte vill åka hit av den anledningen att de också ska besöka Ukraina, så våra möten får hållas på neutrala platser.

Det låter som en tuff uppgift att vara president för ett fotbollsförbund som helt styrs av faktorer du själv inte kan påverka?

– Vi får gå via Uefa hela tiden. Den raka vägen fram är svår att hitta så vi får ta den krokiga. För oss är det viktigaste ändå att utveckla fotbollen här.

Ekonomiskt är just det svårt utan bidrag utifrån.

De stora sponsorerna vill eller får inte förknippas med fotbollen och har därför lämnat.

Hur påverkas ni av EU:s sanktioner?

– Det positiva är att vi har kunnat fokusera på att få fler barn att spela fotboll. Men den spelare som är äldre och vill utvecklas kan inte komma hit och vi tappar också våra bästa spelare till Ukraina eller Ryssland. På grund av sanktionerna kan vi inte ha de stora sponsorerna som hjälper till och i sin tur gör situationen att vi inte kan ha proffskontrakt med spelarna utan bara enkla kontrakt. Alla spelare har möjlighet att säga upp sitt på 14 dagar och lämna sitt lag. Det är inte längre proffs i våra klubbar.

Varje ung fotbollstalang som fostras på Krim står nu inför ett nytt val. Ukraina eller Ryssland.

Före 16 års ålder finns möjligheten att välja.

– Vi har tappat nio till Ryssland och tre till Ukraina. Någon har kommit tillbaka också.

Den fuktiga augustivärmen får luften att dallra och tröjan att klistras fram mot ryggen när jag ser presidenten för Krims fotbollsförbund ta några steg ut mot planen på Sevastopols fotbollsarena och greppa mikrofonen.

Bredvid sig i den 35-gradiga hettan har han andra dignitärer från Krims fotbollsförbund. Där står bland andra Vadim Kolesnichenko, generalsekreterare för förbundet, FC Yevpatorias fotbollschef och FK Sevastopols dito Valeri Chaliy. Den senare får mikrofonen sist av alla och höjer genast rösten för att elda på publiken med några slagord inför matchen.

Det är premiär för den fjärde upplagan av Krims fotbollsliga.

De knappt två tusen hemmasupportrarna utger ett kollektivt halvt pliktskyldigt tjut när Valeri avslutar sitt tal med ytterligare en uppmaning uppenbarligen ägnad att veva igång publiken.

Den statliga ryska tv-kanalen Russia filmar ceremoni. Ett par lokala medier och Sevastopols egna officiella supporterfotograf smattrar med sina kameror.

Barn på innerplanen vajar stora flaggor. Lagen tågar ut till tonerna av hög musik och radar upp sig på gräset likt spelare inför nationalsångerna vid en landskamp. Ur högtalarna strömmar först Yevpatorias kampsång, den följs av hemmalagets. Publik sjunger med. Ljudkulissen kan knappast beskrivas som öronbedövande, men fyller ändå sitt syfte.

Valeri Chaliy har lämnat sin plats och sjunkit ner i sin plats på VIP-läktaren.

För två år sedan tränade han ryska Rubin Kazan med bland andra svenske Emil Bergström i laget.

– Sedan gick kontraktet ut och jag valde att flytta hem, svårare än så var det inte.

Hem är födelseorten Sevastopol. Där är han nu generaldirektör för fotbollen och styr den sportsliga verksamheten i klubben med samma namn.

Vi träffas ett par timmar före premiären. Han tycks måttlig intresserad av det udda besöket från Sverige. Drar handen genom sitt gråa hår och sitter tillbakalutad i kontorsstolen på arbetsrummet och surfar förstrött på sin förra klubbs hemsida när min tolk översätter vad han sagt.

Det är inte helt lätt att få svar på allt. Det är enklare att glida undan frågor när allt ska översättas av tolk åt båda hållen. Vissa frågor parerar han och de förblir helt obesvarade. Kombinationen Ukraina, Ryssland, EU och sanktioner är ett känsligt ämne.

Ett par saker är Valeri Chaliy i alla fall tydlig med.

– Folk säger att fotboll inte är politik, men det är mycket politik. Vi kan inte göra som vi vill. Ett exempel; om Ryssland tar en fotbollsspelare kommer Ukraina att gå till EU och så kan det bli sanktioner. Vi påverkas av saker som vi inte kan styra över. Min egen förhoppning är att våra spelare snart kan bli proffs igen. Det är jättestor skillnad mellan att ha proffs och som det är nu med anställningar där alla har rätt att riva sina kontrakt och lämna. Vi kan inte heller sälja spelare för att få in pengar. Först då våra spelare blir riktiga proffs kan vår liga växa.

– Visst har vi stora mål nu också men inte på samma sätt. Vi satsar på infrastruktur, ska bygga en ny akademi och kan investera i anläggningar och försöka få fler spelare underifrån. Men vi kan inte nå högst upp och det naturliga inom fotbollen är att sträva uppåt, tills vidare får vi helt enkelt växa på andra sätt.

Hur ser du annars på framtiden?
– Vi kommer aldrig att spela med Ukraina. Vi får vänta och hoppas att folk ska förstå med tiden. Som situationen är på Krim så hoppas jag att vi kan spela i Ryssland i framtiden.

Efter den tillsynes smått oinspirerande inledningen tycks Valeri ha glömt sin inledande skeptiska inställning. Han passar fortfarande på frågor om hur stor budget klubben har och spelarnas löner jämfört med tidigare men kan ändå vidröra ämnet sanktioner. Sevastopol har traditionellt sett haft en stark anknytning till Ryssland i och med att landet sedan många år före annekteringen haft sin Svartahavsflotta stationerad i stadens hamn. Den ligger bara några kilometer från FK:s hemmaarena.

– Det finns både bra och dåliga saker med sanktionerna. Vi har fått mycket hjälp av sportministeriet i Ryssland som hjälper fotbollen ekonomiskt.

När jag frågar vad som i övrigt är bra, får tolken inget svar. Fotbollsdirektören pratar runt ämnet.

Vad är dåligt då?
– Våra spelare kan inte spela för någon annan liga. Ukraina sa nej till att vi skulle få spela med Ryssland och där står vi i dag.

Jag känner att det är svårt att få ut så mycket mer. Fotbollsdirektören tittar på klockan, ställer sig upp från kontorsstolen, vandrar förbi den ryska flagan på kontoret och till fönstret med utsikt över fotbollsplanen. En och en halv timme återstår till match. Vi småpratar lite innan han låter oss förstå att han har mycket att göra och ber oss återkomma senare om vi vill ta fler bilder.
Nittio minuter senare är alla preludierna avklarade och de lokala potentaterna har hållit sina tal nere vid planen och vandrat upp på VIP-läktaren och sitter nedsjunkna i sina skinnfåtöljer.
FK Sevastopols arena tar 5500 åskådare. För drygt fyra år sedan fick åskådarna som inte var i tid ofta vända vid ingången. Det hände att det var utsålt.

Framförallt mötena med Dynamo Kiev och Shakhtar Donetsk lockade mycket publik.

När domaren blåser igång matchen mellan förra säsongens två bästa lag är vi 1800 åskådare. Barnfamiljer, pensionärer och medelålders män och kvinnor fyller upp nästan hela huvudsektionen. Läktaren på den andra långsidan är i det närmaste tom. Samma sak gäller ena kortsidan.

På den andra har klubbarna varsin klack. Känslan ”det var bättre förr” är ändå omöjlig att slå bort.

Spelet förändrar inte den bilden. Tempot och kvalitén i den 35-gradiga hettan påminner om topplagen i en svensk division 1-serie.

Sevastopol ser lite nervöst ut inledningsvis och gör en del enkla misstag, men har efter en kvart tagit över spelet och kommer gång efter gång runt på kanterna för inlägg.

I den 22 minuten, precis före den extrainsatta vätskepausen, ger det resultat. Ett inlägg från höger och Evgeniy Prokopenko dunkar in bollen i krysset från nära håll.
Publiken skriker. Hemmaklacken som uteslutande består av främst killar, men också ett fåtal tjejer, i 17-årsåldern hoppar på varandra och bildar en hög i mitten av läktaren. Någon är lite för våldsam, men är snabb nog därifrån för att inte hinna åka på spö.

När jag i slutet av halvleken kliver upp i klacken för att få bättre bilder ser jag att långt ifrån alla följer matchen särskilt väl. Många står och pratar med varandra, vissa vända från spelet. Andra sjunger, viftar med flaggor, men överhuvudtaget känns det mer som en ungdomsgård med deltagare som på tv sett hur det ska vara, än en klack med äkta passion.

På planen fortsätter övertaget för Simferopol. När Yevpatoria drar på sig en utvisning direkt i andra halvlek känns det hopplöst för de regerande mästarna.

Framgångarna i kombination med spelarnas möjlighet att bryta sina kontrakt gjorde att tolv spelare lämnade mästarna efter titeln. De som är kvar eller har kommit in är chanslösa. Mittfältaren Sergey Ferenchak, som även spelade med Sevastopol i Ukrainas högsta liga, utökar till 2–0. I slutsekunden sätter Dmitry Matvienko 3-0.

Delar av hemmapubliken ställer sig upp och applåderar när slutsignalen går sekunderna senare.

Hemmaklacken detonerar fem rökgranater som smäller till och färgar himlen i Sevastopols vita och blå färger samtidigt som hemmaspelarna vandrar runt planen och applåderar sina supportrar.
Efter matchen är Valeri Chaliy glad och avslappnad. Ett steg närmare målet att vinna årets liga.

Exakt en vecka senare. På Simferopols reservarena Fiolent har de 1800 åskådarna fått se ett mål i första halvlek.

De två separata bortaklackarna för FK Sevastopol kunde jubla redan i den fjärde minuten.

Resten av tiden har de delvis ägnat åt att sjunga sina sånger i konkurrens med varandra lika mycket som mot Simferopols 38 man starka klack.

En trumma, halsdukar, några flaggor och tre supportergrupperingar som håller igång. Klassen på de till antalet få men aktiva fansen är bättre än spelet på planen.

På läktaren är det en kamp i nervositet för hemmapresidenten Sergey Borodkin.

Han ogillar starkt att förlora matcher – speciellt derbyn mot Sevastopol.

I andra halvlek trummar fötterna konstant mot betonggolvet på läktaren. När det blir ett farligt inlägg som nästan innebär kvittering hoppar han upp och stryker högerhanden på huvudet. Ett felaktigt domslut som stoppar en kontring får honom att svänga med kroppen fram och tillbaka följt av några ord vars innehåll inte kräver någon översättning.
Sittplatspubliken kommer igång och lever sig in mer och mer ju närmare slutet matchen kommer.

När klockan tickat upp på 92 minuter slår Simferopol ett inlägg. Det blir ett avslut, räddning och retur. Publiken har hoppat upp ur sina platser. Sekunden senare skymtar jag att bollen träffar nätet bakom målvakten.

Sergey Borodkin har lämnat sin stol och hoppar nu upp och ner, viftar med armarna och kramar om sin fru och dotter på stolsraden nedanför.
14 stolsrader bort sitter Valeri Chaily och håller sin mobiltelefon på sidled framför munnen, precis som han gjort sista 45 minuterna. Hans ansikte eller kroppsspråk avslöjar ingenting om tankarna.

Sekunder senare. Matchen blåses av. Simferopols trupp med nio inhemska spelare, nio ryssar och tre ukrainare har spelat 1–1 mot Sevastopols lag med enbart spelare från Krim.
Sergey Borodkin är avslappnad. Hans lag undvek en jobbig förlust.

Känslor kring vinster, förluster och sena kvitteringar är ändå små saker. På det stora hela brottas fotbollen på halvön med mer existentiella frågor än så.

Ukrainas inställning är solklar. Krim är ukrainsk mark stulen av Ryssland. Att tillåta lagen att spela i Ryssland är därför med ukrainska ögon helt uteslutet. Samtidigt finns inget som tyder på att Ryssland kommer att backa.

Klubbarna på Krim ser sig som brickor i ett politiskt spel om helt andra saker än fotbollen.

– Vi vill prata om fotbollen som sport, inte om det andra. Vi har bara ett mål och det är att politiken och fotbollen inte ska blandas, det är två olika saker och ska behandlas så, säger Sergey Borodkin.

Att hålla den utanför är inte lätt när det till och med finns två lag som gör anspråk på att vara den riktiga klubben Tavrija Simferopol. Den förre ägaren är ukrainare och tog med sig hela organisationen till Kherson när Rysslands annektering inleddes.

Laget som blev kvar i Simferopol har nu lagt till ”TSK” före klubbnamnet.

– Om vi någon gång ska få spela internationellt var det ett måste. Uefa hade inte tillåtit att vi använt samma namn som tidigare, så vi frågade om det gick bra med en ändring och svaret blev ja, säger Sergey Borodkin.

På fyra år har fotbollen på Krim förändrats i grunden. Men hur framtiden ser ut vet ingen. Just nu finns endast förhoppningar.

– Det finns bara två alternativ. Antigen får vinnaren av Krims liga en direktplats till Champions League-kvalet, eller så får vi ingå i den ryska fotbollen och på så sätt slåss om en plats i den internationella fotbollen. Vi är Tavrija för oss och räknas bara förstaplatsen, säger Sergey Borodkin.

Valeri Chaliy vill också se ett anslutande till rysk fotboll.

– Jag hoppas att politiken kommer att försvinna från fotbollen och att man bara kan se på sporten och låta oss delta i ryska ligan. Vi tillhör Ryssland och det är där vi måste spela, säger han.

Jag håller tyst men tänker för mig själv att det finns många som lika tvärsäkert säger att halvöns fotbollslag ska spela med Ukraina precis som det var tidigare. Så länge situationen är på det här sättet lär fotbollen på Krim få leva med sin speciella status som en isolerad ö utan land i fotbollsvärlden.

Artikeln i sin helhet kan även läsas hos Piteå-Tidningen där Per Sandberg är sportchef.

Se intervjun med Per Sandberg i samband med utdelningen av stipendiet i januari 2018: