Henrik Fröjmark

Henrik Fröjmark jobbar för organisationen Swedwatch som tidigare har riktat kritik mot Svenska Spel i rapporten ”Mänskliga rättigheter på hal is”. Kritiken handlade om hur Svenska Spel – en av landets största idrottssponsor – inte hanterat risker för människorättskränkningar i samband med ishockey-VM i Vitryssland i maj 2014. I rapporten framkom det att Svenska Spel inte hade sett riskerna i sin verksamhet inte sett sin sponsringsverksamhet som en del i sin värdekedja; ingen analys eller strategi fanns för att hantera riskerna.

Hur tycker du Svenska Spel tog emot kritiken?
I samband med rapporten gjorde vi intervjuer med representanter från Svenska Spels olika funktioner, de förstod och accepterade bilden och konstaterade att arbetet inte hade gjorts och att man inte hade sett riskerna samt att man inte tillämpat sin code of conduct i sina sponsringsavtal. Efter rapporten har vi haft en dialogmed Svenska Spel om frågorna. Bland annat var vi inbjudna av Svenska Spel till ett panelsamtal i Almedalen på temat idrott och mänskliga rättigheter och företaget har också arrangerat ett runda-bords-möte. Dialogen är en viktig del av vårt arbete och jag upplever att intresset är stort för att föra dialogen framåt.
Har ni sett om företaget har vidtagit några konkreta åtgärder efter er kritik?
Jo, jag har fått information om att Svenska Spel kommer att ta fram riktlinjer för sina sponsoravtal, där de ska skriva in en klausul om mänskliga rättigheter i avtalen. Men det återstår att se detta i praktiken och vilken effekt det kommer att ha. Jag förutsätter att det kommer att framgå vad sponsorerna förväntar sig och hur de kommer att följa upp arbetet; att det framgår att de förväntar sig planer och strategier av mottagarna. Vi kommer fortsätta följa frågan.
Vilket ansvar ska man lägga på sponsorer, anser ni?
Att sponsorerna har ett ansvar är helt klart. Deras sponsringsavtal är en del av deras värdekedja. Vi måste komma ifrån att säga att det är ”svårt” eller ”omöjligt” att arbeta med människorättsrisker i samband med stora idrottsevenemang, till exempel. Det funkar inte att säga så. Idrotten är en del av samhället, men på många sätt släpar idrotten efter cirka 10-15 år i tiden jämfört med företagen när det gäller hållbarhetsfrågor. Få skulle idag säga att idrott och politik inte hör ihop. Det gör de vare sig man vill eller inte. Men det handlar om att inse den politiska kraft som man faktiskt har – inte minst ekonomiskt. Man bör som sponsor ställa sig frågan – vad vill vi med vår verksamhet när vi går in i idrotten? Hur använder vi den politiska kraften på ett bra sätt? Här har sponsorerna ett ansvar, och väldigt stora möjligheter att påverka. Investerar man mångmiljonbelopp i en verksamhet bör man naturligtvis ställa tydliga krav kring investeringen.
Hur ser dina förhoppningar ut om att en dag se att de mänskliga rättigheterna faktiskt respekteras i samband med stora idrottsevenemang?
Många börjar inse att det här är ett ansvar som behöver tas på ett fokuserat sätt. Det är idag få företag som säger att de inte bryr sig, att ”det inte är vårt ansar…”. Vi kommer kunna se mer av det som exempelvis handbollen kommunicerade i samband med VM i Qatar; vi börjar se en ökad medvetenhet även inom ishockeyn och fotbollen om att frågorna faktiskt måste hanteras. Men det behövs strategier och konkreta mål för vad man vill uppnå. Där återstår fortfarande väldigt mycket att göra. Jag är övertygad om att det går att nå förändring. Sponsorerna har en nyckelroll och kan driva på tillsammans med förbunden.